Ni vet den där känslan av rysningar som sprider sig långsamt över hela kroppen, ståpälsen på armarna och glädjetårar i ögat. Bilder av mörka skogar, höstlöv som faller och blöt kall mossa mellan tårna. När hela ens kropp och tanke bara är där - i musiken. Man sitter där med fånleendet och bara älskar stunden.
Det kan låta lite väl poetiskt, men så bra var det, ren och skär musikorgasm.
Tack Opeth!
Men vilken abstinens, man vill ju bara göra det om och om igen och jag inser nu att jag alltid kommer återvända till Opeth, desperat efter ännu en tur i älskogen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar